Anna Maria Mölgård

Älskade ponny.
Tittade på några bilder, och så kom jag och tänka på dig mitt hjärta. Dessa år har gått så sjukt fort, trodde att min saknad någongång skulle gå över, men visst är det så att varje gång jag ser dessa foton är det som om allt jag någonsin byggt upp för att skydda mig mot smärtan rasar samman likt ett dominospel. Du var och är fortfarande en stor del av min uppväxt, och även om jag inte pratar om dig så tänker jag endå på dig väldigt, väldigt ofta. Idag är en sån dag tillexempel, och jag kände därför för att skriva lite riktat till dig, min ängel.
 
Som sagt, sjukt många år har passerat, men jag kommer fortfarande ihåg allt med dig, till och med din lukt. Det är något som alltid kommer stanna kvar är jag helt säker på. Du har grundat den mark jag idag står på, och format mig till en väldigt bra ryttare på alla sätt, allra mest hur man beter sig och tar hand om en flicka. Herregud för ditt humör lilla gumman, det kunde göra mig galen, ouppfostrade ponny. Men jag såg endå charmen i dig, och ditt sätt och alla gånger du krånglat med mig, är jag glad över att jag tog mig tiden till att förstå dina krav.

Att se din bakrund genom dina egna charader känns både smärtsamt och bra på samma sätt, det gjorde jobbet mot din tillit för mig mycket lättare, men samtidigt att veta att du fart illa var en plåga. Jag mötte dig på mina villkor och visade mina gränser, med vissa begränsningar, för visst skämde jag allt bort dig ibland. Aldrig så du blev odräglig dock, men du var definitivt inte den typen. När allt äntligen började ge med sig, blev du en riktig pärla. Dock bara i mina ögon, för visst skulle du fortsätta att skrämma upp alla andra i din närhet med dina metoder som egentligen bara grundade sig på osäkerhet.

Tilliten du gav mig är något jag kommer vara fashinerad av för resten av livet, och att du faktiskt började ge tillbaka var helt underbart. Allt du gett mig, (även detdär jävla bettet i ryggen när jag kom hem från sjukhuset) kommer jag alltid tycka om, på ett eller annat sätt. Jag var nog den enda som förstod att du bara var en litet missförstått sto, som inte hade haft alla förutsättningar som en fyrbenting ska få.

Du satte mig allt på prov under våra två första år, och ibland blev jag rädd så mamma fick ta över. Men vartefter jag blev äldre, växte även min tuffa sida. Den tuffa sidan kommer vara betydelsefull resten av mitt liv. Tyvärr så tog ju våra dagar en dag slut, och kanske lite för tidigt kan tyckas. Jag hade nog nästan räknat med att du skullle bli frisk efter din skada, men efter 1,5 år så var jag tvungen att släppa dig då veterinären inte kunde göra mer för dig. Det kändes som en kniv i hjärtat att låta dig gå, men det var nog det enda vettiga alternativet för dig, eftersom jag kände dig utan och innan om vad du ville och inte ville.

Den 28/7-2007 skildes vi åt efter ett vackert men sorgligt förväl och du somnade in föralltid. Jag vet att du har det bra, och jag vet att det är en liten flicka som älskar dig lika mycket på den plats du nu befinner dig på som jag gjorde, därför är det lite lättare för mig. Saknaden och längtan efter dig kommer förstås alltid finnas, tills den dagen då vi ses igen. Till sist så jag vill bara tacka för allt du fått mig slita för, det var verkligen den bästa tiden att få börja och sluta mina ponnyår med.

Väl mött, underbara Tina Paloma. <3