Anna Maria Mölgård

Sitter i bilen påväg till min älskling, min snälla pappa kör mig. Markus vet inget än, så hoppas han inte läser min blogg nu, hihi. 

Anledningen till att jag är påväg till honom är för jag haft den värsta dagen på väldigt länge, och det känns skit med tanke på att det är min födelsedag. Som jag skrev igår, så upptäckte jag att min externa hårddisk som innehåller hela mitt liv i bilder har krashat. det var jobbigt redan då, men vet ju att det går att lämna in den hos proffs, som kan återskapa bilderna i viss mån. Det jag inte visste var att det kan kosta mellan 7-10000kr. Ja, jag skojjar inte, och några sådana pengar har jag inte på långa vägar. Så i förmiddags insåg jag att hela mitt liv i bilder är ett minne blått. Det kan ju låta patetiskt, men har man fotat säkert 20.000 bilder, varav det är bilder på mina kvällar ihop med mina bästisar, på min första och enda ponny, på min soulmate Victor osv. så kanske man förstår lite bättre. Jag brukade alltid säga att skulle det börja brinna i vårt hus, och det bara var mig själv jag behövde rädda, skulle jag ta med mig hårddisken. inget betyder så mycket som den där hårddisken alltså, så jag har gråtit konstant i två timmar på dagen. Tillslut fick jag rycka upp mig, sminka bort mina rödgråtna ögon, och göra något vettigt. Så mamma och jag åkte till stan och köpte en ny hårddisk, samt lite andra behövliga saker. Bästa brorsan har lämnat håddisken till någon han kände som är it proffs, så får vi se om han kan rädda något. kan han rädda något, är jag honom evigt tacksam. Kvällen blev mycket bättre när jag fick träffa mormor, morfar, och farmor, samt bästa hunden Kita. kita och jag tog en promenad till stallet och pysslade lite. Kändes skönt att få tänka på annat. Gud va skönt det var att skriva av sig lite. Nu är jag strax framme hos markus, så dags att avsluta. Kram på er